Busväckelsen i Norrköping

av Rolf Ericson.

Jag minns mycket väl den period i Sionförsamlingen, Norrköping, som brukar kallas för ”busväckelsen” Den började redan i slutet av 1950-talet och under hela 1960-talet. Pastorerna Lennart Magnusson och Samuel Halldorf som omnämnes i nedanstående berättelse hade ett varmt hjärta för svaga och utsatta i samhället. Tillsammans med församlingen utfördes ett beundransvärt socialt arbete. Människor som kom till tro och blev medlemmar fick också hjälp med bostad, mat och kläder. Jag hade själv förmånen att få vara evangelist i min hemförsamling under åren 1963 till 1966 och fick se hur många människors liv blev förvandlade av mötet med Jesus.

Nils Persson, som tidigare kallades Norröpings-Teddy, var en av dessa, som kom ifrån den undre världen i Norrköping. Hans egen berättelse är sann. Det kan jag intyga, ty jag minns när han kom till kyrkan och blev frälst.

Nils Persson var ett orginal. Hans språk och uttryckssätt kanske verkar aningen naivt, men den upplevelse han fick göra med Jesus, förvandlade hans liv.Han blev en helt ny människa, precis så som skriften säger:"Om någon är i Kristus Jesus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, något nytt har kommit." Jag anser att hans livsberättelse är ett bevis för vad Gud kan göra med en människa, som är beredd att överlämna sitt liv åt Gud.

Mitt liv blev förvandlat

av Nils Persson



"Fast jag ej är någon pennans man, från högre socité, vill jag ändå här försöka min levnadsskildring ge.”

Ja så började jag en gång på 30-talet en liten dikt som jag lät trycka och sedan försökte slå mynt av genom att sälja vid dörrarna. Det var nödår då och arbetslösheten var katastrofalt stor. Massor av arbetslösa drev utan mål från plats till plats under fåfängt sökande efter arbete av vad slag som helst. Jag var en av dessa. Brott och småstölder följde i dessa uthungrade s.k. luffares spår. När jag nu går att försöka vittna om mitt liv förr och nu börjar jag därför med ovanstående överskrift, ty jag är förvissad om att mitt föregående liv har med Guds frälsningsplan med mig att göra. I 2.Petr. Brev, vers 22 står det:

"En hund vänder åter till sina spyor, och ett tvaget svin vältrar sig åter i smutsen.”

Försök att förstå mig rätt nu, kära läsare! Om jag inte fått gå igenom allt elände, hur skulle jag då kunna förstå dem som nu lever i dyn? Hur skulle dessa kunna tro mig, när jag vittnar om förr och nu om de inte visste att jag vet vad jag talar om? Till mitt förra liv vill jag aldrig vända åter, och med Guds hjälp skall jag bli förskonad från det. Ja, jag vill nästan inte ens vidröra det i skrift eller knappast tänka på det, men till Herrens ära måste jag ge en kort resumé över en del av mitt förra liv så du, kära läsare, skall få klart för dig vilken stor Gud vi har.

Lots hustru såg sig tillbaka, vemodig över att behöva lämna allt, men jag ser mig tillbaka med avsky och bävan över hur grym Satan, min forne herre är. Min forne herre ja, just det! Satan var min herre och jag var hans slav. Den som gör synd han är syndens träl, och en träl och en slav är ju detsamma. Jag var verkligen en slav. Först under alkoholen och sedan under den avgudens vasaller, Brottet. Jag började tidigt hänge mig åt dyrkan av Kung Backus. Denne Satans legodräng har många dödsbringande pilar i sitt koger. Jag skall här räkna upp några, men det finns fler:

Buller och trätor samt slagsmål och fasor,
Stölder och hån, även mordbrand och nöd.
Drunkning, förfrysning, armod och trasor,
Sjukdom och svaghet, förgiftning och död.
Slapphet i vilja, kraft och moral.
Minskning av lust och arbetsförmåga.
Ärftliga anlag till sjukdom och plåga.
Lidelser,olycka, tårar skandal.
Laster och slöhet samt uttröttat hjärta.
Grymhet och piskslag samt missbrukets makt.
Ondska,förbannelse, undergång, smärta.
Fattigdom, elände, skam och förakt.
Hatet och svälten samt ängslig förbidan.
Fängelse, yrsel och vansinnig blick.
Sprängning av hemmen, sorger och kvidan.
Säg, vill du pröva allt detta så drick!”

Många säger att jag har överdrivit i denna dikt. Fråga i så fall någon av de 175000 barn under tolv år som växer upp i drinkarhem i Sverige. Fråga någon av de cirka 200000 alkoholister, som vinglar omkring i landet i dessa dagar. Fråga deras hustrur eller anhöriga, någon far eller mor. Fråga våra myndigheter. De måste tyvärr erkänna att det inte är en överdrift.Jag kan bara vittna för mig själv om hur jag fått lida av syndens följder. Redan vid nitton års ålder var jag alkoholist. Långt innan dess hade jag dock drivits in på brottslingens bana på grund av mitt begär efter alkohol. Brott lönar sig inte fast statistiken säger tvärtom. Jag har fått sona mina brott med långa fängelsestraff så jag vet vad jag skriver om. Det sista fängelsestraffet blev jag frigiven ifrån i april månad 1958. Frigiven från fängelset ja, men inte från allmänhetens dom. Det verkliga straffet börjar i allmänhet, när fången träder ut från fängelset.

När jag steg ut genom fängelseporten denna morgon möttes jag av en ny dom. Människornas dom. Jag var en tjuv, en som av myndigheterna betraktades som asocial. Jag var värd hat, avsky och förakt. Människorna bespottade och hatade mig och själv hatade jag tillbaka. Hatet hade bitit sig fast i hela min varelse sedan lång tid tillbaka. Jag hade en liten slant sparad och av fångvården fick jag hjälp med ekipering, så nu kunde jag börja på nytt. Ett nytt liv? Nej visst inte, det hade jag inte en tanke på. Lika bra att fortsätta i de gamla hjulspåren. Alltså först ett rejält rus. Jag begav mig till närmaste ölstuga för att skölja bort det värsta av den inpyrda fängelsesmaken ur munnen. Någon krog var ännu inte öppen och Spritsystemet öppnade inte på ännu en timma och så länge kunde inte den lede spritdjävulen få vänta. På ölstugan dök det snart upp en del gamla ”kompisar”, som visade upp den allra falskaste fasad av glädje över återseendet. Nej men se på Teddy! Världens finaste kompis, vad vi har saknat dig. Vi är ju dina bästa vänner, var har du varit så länge? (Precis som om de inte visste det.) Ja, så fastnar man för allt smicker, blind och döv. Slantarna krymper snart, ty naturligtvis måste ”världens bästa kompis” bjuda sina bästa vänner. De har naturligtvis inga egna pengar f.n. Men om någon dag har de massvis och då ska de bjuda igen. Fattas bara annat, så bussig som Teddy är! När så alla slantarna gått till krögaren, måste kostymen gå till ”farbrorn på pantbanken,” ty Backus måste ha sitt och törsten grasserar och vettet försvinner i samma takt som ruset stiger. När vinet går in, då går vettet ut. Till sist står man där i sin ensamhet igen, utan pengar, utan vänner, utan kläder, om man inte vill kalla de paltor man fått låna av kompisarna kläder.

Nu kanske du tänker så här: Ja men kamraterna som du offrat alla dina pengar på, kunde inte de hjälpa dig nu, när du var i nöd? Käre vän, läs sista delen av 22:a versen i Jeremias 38 kapitel, så får dun se! Där står:

Dina vänner sökte förleda dig, och de fingo makt med dig. Dina fötter fastnade i dyn; då drogo de sig undan.”

Bibeln har aldrig sagt en lögn. Mina ”goda vänner” drogo sig undan, när jag kom i nöd. Så är det alltid. Lita aldrig på falska vänners tal!

Jag för min del har aldrig haft någon verklig vän. Alla har de svikit, när nöd kommit på. Ändå fanns det en vän, som aldrig sviker, vännen framför alla andra vänner, Jesus, men honom kände jag inte. Hade aldrig fått lära känna honom. Hade aldrig blivit presenterad för honom så att säga. Jag hade inte som många andra barn fått gå i någon söndagsskola. I mitt hem talades det inte om Jesus som syndares vän. På anstalter och i fängelserna, på ölstugor och krogar talas det inte om Jesus som bäste Vännen. Du som läser detta kan säga att Jesus är din vän, tacka Gud för nåden att du fått växa upp i ett hem där Jesus är den förnämsta gästen! Du som ännu inte räknar Jesus som din vän, bed att han blir det! Han vill det, och du blir lycklig. Han sviker aldrig.

När jag efter en tids irrande hit och dit i landet, utan mål, (en syndare har aldrig någon rast eller ro.) kom jag till Norrköping. Det var ju min egen hemstad så där skulle jag väl få hjälp! Men nej- Jag fortsatte med mitt rumlande och supande och var snart avskydd av alla även där. Allt som bjöds mig var en gammal lada som logi och en hög unken halm som bädd. Mina så kallade kläder bestod av bara lumpor, mitt umgänge var ”dundergubbar”, det vill säga sådana stackare som sjunkit så djupt i alkoholträsket att endast rödsprit och blått kunde tillfresställa det omåttliga spritbegäret. Ja så långt hade jag nu sjunkit att även jag drack sådan smörja. Satan är en grym herre att tjäna. Han stryker i början med len hand tills han fått sina offer dit han vill ha dem, sedan kommer knutpiskan fram och till sist tar han livet av sina tjänare.

Den 15 oktober 1958 hade jag nått botten av träsket i storstadsdjungeln. Nu var det inte mycket bevänt med den förr så ”tuffe” Norrköpings-Teddy. Jag var beredd att taga mitt eget liv för att, som jag trodde, komma bort från allt elände. Det var Satan som gjorde ett sista desperat försök att få min själ för evigt. Han visste bättre än jag vad som skulle ske med mig i en snar framtid. Men Gud hade troligtvis sagt som han sade om Job:

Gör med honom vad du vill, men hans liv får du inte taga” Job 1:12.

Jag skulle inte dö, jag skulle i stället få nytt liv. Prisat vare Herrens namn för den nåden!

Av ett misstag råkade jag under ett rus komma in på ett läsaremöte. Det var det härligaste misstag jag varit med om att göra i hela mitt syndiga liv. Äran åt vår store Mästare! Misstagen förr hade alltid med sig straff som påföljd men detta misstag förskaffade mig nåd, pris ske Gud! Ära vare Jesu underbara namn! Det var det namnet jag fick höra om där på det första läsaremöte jag någonsin besökt. Jag fick höra om honom som är syndares vän. Ja han var vän även med en rövare, och rövaren fick som nådegåva följa vännen Jesus till paradiset. Vilken nåd, halleluja!

När jag skriver detta går mina tankar till några rader i en sång:

Från Frälsaren på korsets stam, ljus faller på min dräkt. Då träda syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt.”

"Så helt förlåter Gud."

Ja, nog var jag väl släkt med rövarn, jag var ju själv en rövare. Med en skrämmande tydlighet framträdde mina egna syndafläckar, där jag satt i bänken och lyssnade till hur den obotfärdige rövaren dog i sin synd medan den botfärdige fick dö från sin synd. Men där var även en oskyldig man. Hur gick det för honom då? Jo han dog för syndare, ära vare hans namn! I mitt hjärta började det röra sig. Jag fick helt plötsligt en våldsam lust att få bli vän med den där Jesus, han som var rövarens vän. Jag hade ju som jag tidigare nämnt om, aldrig någon vän, åtminstone inte någon som höll att lita på.

O,det finns ingen vän lik Jesus! Den vännen håller att lita på i livets alla skiften.

I eftermötet kom en man fram till mig, där jag satt. Han sade rakt på sak:

Mannen som tilltalat mig var pastor Samuel Halldorf, en av pastorerna i Sion Han sade:

Må Gud i sin himmel rikligen välsigna sin tjänare Samuel Halldorf för att han var lydig den gången. Trots att jag stank av död, ”Jag var ju levande död,” flyttade Halldorf på Guds befallning bort stenen som stängde ingången till min grav (synden). Nu skulle en död uppväckas, tack och lov! På Halldorfs uppmaning att bedja måste jag till min fasa erkänna att jag inte kunde en enda bön. Nu vet jag, att det inte är så nödvändigt att bedja så högtravande eller så grammatikaliskt som många tycks tro.

"Och kan du inte bedja så förträffligt som du vill, så kan du bedja barnsligt då, Gud Fader lyssnar till.”

Så lyder en vers ur Segertoner och jag vill uppmana alla att praktisera den metoden så kanske vårt böneliv blir litet rikare. Det är inte de välsvarvade fraserna Gud hör på utan fastmer ser han till ett ångerfullt hjärta.

Nu kunde jag inte ens bedja barnsligt, jag hade aldrig lärt att bedja, bara att taga. Frälsningen tar man inte, den får man om man beder, tack och lov! Anden kom min svaghet till hjälp. Halldorf, som är en förståndig man och en rätt kristen, förstod min belägenhet och ville hjälpa mig så han sade:

Guds ord har aldrig sagt en lögn, tack och lov! Visst trodde jag på en som till och med är vän med rövare, och så sade jag:

Kära läsare, Jesus ångrar aldrig att han dog för syndare! Halleluja! Pris ske Gud! Jesus ångrar sig aldrig. Han ser inte till det yttre och det var tur för mig, ty i så fall hade jag varit ofrälst i dag. Hemska tanke! Jag blev inte frälst genom de underbara ord om nåd och kärlek som pastor Halldorf läste, men jag kom till tro, prisad vare Herrens namn Jag trodde nu fullt och fast på att Jesus ville bli min vän bara jag bad honom själv. I mina tankar gick det nu upp ett ljus. Jag tänkte: Om nu Jesus är tjuvars och skökors vän så förstår han säkert deras råbarkade språk. Jag ville försöka själv. Spricker det så kan jag i alla fall inte förlora på försöket.

Herren hörde från sin himmelska boning min bön. Han förlät mig min synds missgärning. Sela. Sela, ja det betyder att jag fick sela av min syndabörda och lägga den på Jesus, tack och lov! Ära vare Jesu namn! När jag kom ”till sans” efter ”lyckoruset” befann jag mig stående under Jesusnamnet framme vid talarstolen. Jag stod och såg med mina tårdränkta ögon på mina händer. De darrar ju inte! Jag var läkt och botad. Som det senare visade sig blev jag även helbrägdagjord, fri från alkoholbegäret, tack och lov! Men vad nu? Jag grät ju! Jag som var så tuff och hård. Jag som var så kall och bara kunde hata. Så var det inte nu längre, nu var jag en ny skapelse i Jesus Kristus. Gud hade tagit bort allt hat och lagt dit kärlek. Hat kyler men kärlek värmer, så nu smälte allt hat och rann ut genom mina ögon i form av tårar, tårar som jag aldrig tidigare hade fällt. Så hörde jag sång. Sång från en jublande skara:

"Synd och värld, farväl för evigt, aldrig får du mig igen.Jesus frälsar, frälsar härligt. Varje stund han är min vän"

Ja, verkligen! Nu var synden borta för evigt. Jesus mig frälsat och tvagit ren, Halleluja!! Nu hade jag fått min första och ende sanne vän. Nu var rövaren, Norrköpings-Teddy, frälst. All ära till den underbare Jesus.

Samuel Halldorf hade tagit bort stenen – Jesus hade uppväckt den döde. Nu skulle bindorna tagas bort och jag skulle vara fri. Om Sonen gör dig fri, så bliver du verkligen fri. Guds folk med pastor Lennart Magnusson i spetsen tog genast på sig den uppgiften. Må Herren välsigna och löna dem alla. Amen!

Det började med att jag fick ett eget litet hem. Jag fick bada och byta till rena kläder. Jag fick vänner som bara ville mig väl. Jag fick umgås med Guds folk och känna vad syskonkärlek var. Jag fick deltaga i bönemötena och vara med om härliga väckelsemöten. När jag var nära att falla, hjälpte och stödde mig vännerna. Tryckte mig andra bekymmer, så trädde alltid pastor Magnusson till min hjälp. Jag fick en bibel och lärde mig att älska och läsa den. Jag som förr tyckt att Bibeln var så torr och tråkig. Nu finns det ingen bok som jag älskar högre än böckernas Bok. Gud var med mig i allt vad jag företog mig, halleluja!



Genom Bibelns ord blev jag så småningom vaken över dopsanningen. Jag var ju endast vattenbegjuten som barn och Bibeln lär att detta inte är rätta vägen. Jag frågade alltså inte efter vad andra tyckte och vad jag själv tänkte i den saken. Min vän ville ha det så och då var det riktigt. Jag skulle begravas ”på riktigt” med min vän. Jag talade med pastor Magnusson om saken och han uppmuntrade mig, men han föreslog samtidigt att vi skulle vänta litet. Jag var inte ren, jag snusade och rökte. Jag talade med vännerna om hur jag hade det och de kom överens om att bedja att jag skulle bli löst från mina laster ty naturligtvis kan inte en pingstvän ”prisa snus”, när han skall prisa Jesus. Hela församlingen bad för mig, ja till och med de små bad för mig i söndagsskolan och så skedde det med mig som det skedde för Petrus och Silas, när de var i fängelse och församlingen bad för dem, bojorna som bundit mig löstes och jag blev fri! Gud hör bön, prisat vare hans heliga namn! Nu kunde jag gå till Magnusson och vittna om att Gud tagit bort ”den gamla prisen” ur min mun och lagt dit en ny pris, en lovprisning till vår Gud, prisad vare han! Vad hindrade nu att jag döptes? Ingenting!

Den 23 november 1958 var så den stora dagen inne, då jag fick stiga ner i dopets grav för att begrava den gamle Norrköpings-Teddy. Det var den härligaste begravning jag varit med om. Några ringar syntes på vattenytan, så dog mitt gamla jag och upp steg en ny skapelse.

”O hur stort att Jesus fann mig. O hur gott att vara hans”

Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig, halleluja!

Ja, så var jag en medlem i Sionförsamlingen, Norrköping. Jag var en gren i det sanna vinträdet, men Jesus säger ju: Var gren i mig som icke bär frukt, den tager han bort.” Jag ville vara en fruktbärande gren, men hu skulle detta kunna ske? Jesus sade: ”I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.” Den nåden hade ännu ej blivit mig förunnad att jag fått mottaga Andens gåva. Men Gud hade ju lovat: Få dagar därefter skolen I bliva döpta i helig Ande, och när Hjälparen kommer skolen I få kraft att bliva mina vittnen. ”När vi nu veta vad det är att frukta Gud, söka vi att vinna människor” Ja, nog ville jag vinna mina medmänniskor för Gud och först och främst då mina tidigare kumpaner från den undre världen. Men hur skulle det kunna ske då jag inte var andedöpt? Kära vän, låt aldrig Satan lura dig med sådant tal! Visst kan du vara en fruktbärande gren även i din hemstad. Vad vi behöver är inte bara missionärer, pastorer och en stor skara evangelister, vi behöva även bårbärare, offrare och bedjare. De är församlingens elittrupper. Gud välsigne dig att offra och bedja även om du inte fått en kallelse att gå ut på fältet.

För min del fick jag klart för mig vad Herren behövde mig till då jag läste i Lukas 15 om kvinnan och den borttappade penningen. Hon sökte i sitt eget hus tills hon fann den. Den var nästan förlorad, men kvinnan gav sig inte. Hon tände ljus och sökte med all iver och så fann hon sin dyrbarhet. I mitt eget hus fanns det en dyrbarhet, som höll på att gå förlorad. Mina båda föräldrar var ofrälsta, de var gamla och på väg att lämna in för gott. Skulle de gå förlorade i brist på ljus, medan jag väntade på Andens dop så jag skulle få göra något stort för Jesus? Nej och åter nej! Någon har sagt: Mellan de stora saker vi kan göra, ligger faran för att vi inte gör något alls. Låt oss sluta upp med våra ursäkter och göra vad vi kan.

"Ett ringa verk för Gud är stort, om blott i kärlek det är gjort.Jag ville vara en stråle klar, ett litet solsken för mor och far".

Känns strofen igen? Jag beslöt mig att söka i mitt eget hem. Jag ville tända ljus och lysa mina föräldrar och pris ske Gud, sökandet var inte förgäves. Jag hittade vad som var på väg att förloras. Jag fick nåd att föra mor från mörker till ljus. Det blev stor glädje i mitt hjärta och i himmelen den dagen, halleluja! En dag kom galavagnen och hämtade mor till den ljusa staden. Hon är där nu för att glädjas med de andra över var dyrbarhet som hittas.

Vid ett senare tillfälle fick jag nåden att föra far fram till Golgata, där han fick åkalla Herrens namn och bli frälst. Far är nu med de före detta rövare som gått före till paradiset och väntar på mig. Vi har kommit överens om att mötas där, när jag fullbordat mitt lopp. Jag känner faktiskt redan hemlängtan, men så länge Herren behöver mig härnere på det stora skördefältet vill jag hålla ut.

"Ja, jag vill hålla ut tills resan är slut. Det är mitt fasta beslut.”

Nu är det inget som hindrar mig att gå ut. Herren håller alltid sina löften, tack och lov!

En natt, det var den 13 mars 1959, döpte Jesus mig i helig Ande och eld. Jag fick tala Kanaans tungomål och prisa Gud. Min lovprisning var så pass högljudd att mina grannar i våningen under försökte tysta mig genom att slå med spiskroken i vattenledningsröret så att färgen lossnade, men det hjälpte inte. Herrens lov får inte tystna. När jag inte teg, sade grannarna till varandra: Nu är Teddy full igen och nu har han dragit in i huset fullt med utländska fyllhundar som skriker och gapar klockan fem på morgonen! De hade fel, full var jag nog, men det var med helig Ande, pris ske Gud! Inte var det några utländska fyllhundar som fyllde mitt rum heller. Nej det var Nils Persson (Teddy är död), som fyllde varje vrå av rummet med Herrens lov. Prisad vare Gud och Lammet! Nu hade Gud hållit sitt löfte och när han senare behövde en ambassadör till landet med de levande döda svarade jag:

Han tog mig i sin tjänst och fann mig vara förtroende värd, fast jag tidigare varit en hädare, förföljare och alkoholist. Nu fick jag bli läsare, filadelfist och evangelist. Tack och lov för bytet! Det var ett av de bästa byten jag varit med om att göra, halleluja.

Jag besökte några bibelskolor för att förkovra mig i Guds ord och lära mig att vinna människor för Gud. Jag behövde få visdom ifrån ovan, ty man kan inte ge utan att först få.

Nu vill jag berätta något som bevisar Guds plans underbara precision. Jag hade en tid bedit till Gud om en livskamrat, en hustru. Gud har ju lovat att vi får bedja om vad som helst, så skall vi få det om det är efter hans vilja. Gud hade redan i Eden sett att det inte var gott för mannen att vara allena. Han skaffade därför mannen en hjälp som han behövde. Nu var jag allena och det var inte bra, ty jag åstundade att få gå ut till mina forna kamrater och tala med dem om vännen Jesus, men kunde inte för pratets skull besöka deras mödrar, hustrur eller vuxna döttrar, när deras anhöriga satt bakom lås och bom. Jag bad alltså Gud om en hustru och Herren hörde som vanligt min bön. På bibelskolan i Elim mötte jag en kvinna, som liksom jag fått samhällets olycksbarns frälsning lagd på sitt hjärta. Ja, så blev det som det blev, Guds cirklar kan ingen rubba. Så småningom friade jag och fick ja.

Sommaren 1960 vigde Lennart Magnusson oss i samband med Nyhemsveckan. Vi har nu ett rart litet hem tillsammans i Malmö, ty min hustru tillhörde Elimförsamlingen där, och vad Gud har sammanfogat, det skall människor ej skilja på. Från nyår detta år – 1965 – tillhör även jag Elimförsamlingen i Malmö. Min hustru och jag åker nu på vår Herres och Mästares befallning omkring och besöker landets fängelser och anstalter. Vi har haft nåden att få vara till välsignelse, där vi far fram, ty mina gamla kumpaner vet vad jag talar om. Vi har inte någon bestämd underhållande församling utan vi lever av vad Guds församling av syskonkärlek känner sig manad att göra för oss. Tidigare har vi under våra turnéer sålt andlig litteratur och vykort för att få kontanter till vår lilla fängelse och gatumission, men det har blivit ganska mager kassa. När jag tänker på alla nödlidande, som vi måste avvisa, då de söker ekonomisk hjälp hos oss, av den orsaken att våra börsar är tomma, kommer Jakob 2:14-17 tydligt för mina ögon.

Jag har ofta blivit tillfrågad, varför jag inte skriver något om mitt liv, men jag har alltid tvekat, därför att jag känner min begränsning. Som jag skrev i början av detta häfte, är jag ingen pennans man. Jag är inte van att i skrift tolka vad jag vill ha fram till mina medmänniskor. Vad jag skall säga är en annan sak, det blir mig givet i samma stund jag behöver det. Nu har jag i alla fall försökt att skildra något av ett förr och ett nu i mitt liv. …..........

Han fick min synd och all min nesa, mitt alkoholslaveri.
Jag fick frälsning, hjärtero, frid och harmoni.
Han fick en vilsegången son, som fallen var.
Jag fick en trofast, god och givmild far.
Han fick min kropp som av synd var svårt fördärvad.
Jag fick frälsning genom Jesu blod förvärvad.
Allt vad han fick i mellanskillnad var
ett tyst och stilla: Förlåt mig käre Far!
Har du hört om ett sådant byte förr, min vän?
Det kan vi göra alla om och om igen.
Jesus säger: Frid för alla som är fjärran och är nära,
fast han fick din synd på korset bära.
Om du blott tror och om ett byte ber,
han all sällhet dig då säkert ger.
Lyssna noga skall av mig du nu få höra:
Kom just nu, om du ett byte önskar göra

Ja detta häfte börjar med ett förr och slutar med ett nu. Vilket anser du vara det bästa? När du kanske prövat allt under ett förr, byt då till Jesus nu. Du kommer aldrig att ångra dig. Gud välsigne dig att vi får mötas i himmelen.

Evangelist Nils Persson


EFTERORD
Chilemissionären Yngve Hanell har i sin bok "Ett välsignat livsöde" skrivit en del om Nils Persson, som var hans morbror sidan 59:"Teddy, min morbror, hade kroppen förstörd av sprit och elände, skrumplever och andra invärtes skador, men fick ändå nåden att under nära 12 år, tjäna som evangelist, innan Herren tog honom hem"