Värnpliktig vid F13, Kungliga Bråvalla flygflottilj


Jag blev tilldelad kvalificerad yrkesgrupp vid F13, som telefonist. För detta skulle jag få särskild utbildning. Den utbildningen fick jag vid Signalskolan på F14 i Halmstad. Jag fick lära mig att bygga teleledningar och telefonväxlar och blev senare placerad vid en luftförsvarscentral där jag fick lära mig att hantera en fjärrskrivare, som var ansluten till Flygvapnets krigsfjärrskriftsnät. Detta nät skapades under andra världskriget, som en kommunikation mellan flygvapnets enheter. Under min tjänstgöring fick jag också lära mig hantera den stora militära telefonväxel som fanns i anläggningen. I detta arbete samarbetade jag också med en del flyglottor, som också utbildats till telefonister. Flygvapnets krigsfjärrskriftsnät fanns kvar till dess försvarets gemensamma krigsfjärrskriftsnät upprättades.


I utbildningen ingick även maskinskrivning. Fem år tidigare hade jag fått en liknande utbildning vid Norrköpings stads handelsskola. Maskinskrivningsutbildningen har jag haft stor nytta av i mitt arbete även i det civila och även i mitt författarjobb..


Jag hade bestämt mig för att tala om för alla att jag var troende, så fort jag började min värnplikts- tjänst. Det fick bära eller brista. Jag tyckte det var bäst, men hur skulle jag göra det? Tillfället kom en kväll när grabbarna drog vitsar på luckan. Vad skulle jag bidra med? Jag kunde inte komma på någon bra vits, men plötsligt fick jag en impuls. Den kom när en av grabbarna sa:


"Kom igen Ericson? Du är så tyst. Nog har du väl nåt.?"

"Jorå, kanske jag kunde få be aftonbön?"


Nu hade jag väl ändå gått för långt tänkte jag. Skulle de möjligen uppfatta mig som en tråkmåns? Det blev knäpp tyst en lång stund och därefter sa en av grabbarna:


"Visst, de kan du välle göre, men be tyst, för vi vill inte höre nåra böner här."


Jag kände mig precis, som en som träffat ”mitt i prick” Var det verkligen så enkelt att bekänna färg? Nu visste alla var de hade mig och det var verkligen spännande att få vara till hands för dem som hade funderingar över min tro. Det visade sig att många hade det och den ena efter den andra kom till mig och några talade om att de gått i söndagsskolan. Någon sa att de där med att tro på Gud fick nog vänta tills man blev gammal. En del ville va lite retliga och visade porrtidningar för att testa om jag var nyfiken på nakenbilderna. Så en dag hade de bestämt sig för att sätta mig på prov. De hade placerat sig både på över och underslaf, Jag stod mitt på golvet med min bibel i handen och fick svara på frågor. Det märkliga inträffade att jag spontant fick svar. Jag kunde hänvisa till bibelord, som ett svar på deras svåra frågor. Jag tror på den helige Andes ledning i sådana sammanhang. Det var Anden som gav mig frimodighet att ge de svar de förväntade sig. Nu så här efteråt vet jag ju, att man inte behöver ha ett svar på alla frågor, men nog kändes det underbart att på detta sätt vittna om min tro på Gud.


"Det är ingen idé. Han har ju ett svar på allt. Vi kommer ingen vart med honom,"

sa en av grabbarna uppgivet. En tid efter detta kom en av kamraterna hem till mig och berättade att han fått dåligt samvete den där kvällen då jag ville be aftonbön.


"Du fick inte be högt och jag ville protestera, men jag vågade inte. Jag ångrade att jag inte sa något till ditt försvar "


Han hade själv en kristen tro, men tyckte att det var svårt att tala om det.


Den första tiden på F13 innehöll vanlig rekrytutbildning, med allt vad det innebär av disciplin. Här gällde det att lyda order och ha respekt för befäl av både högre och lägre rang. På förläggningen gällde kadaverdisciplinen. Man måste hälsa på förbipasserande befäl. På luftförsvarscentralen där jag var placerad rörde sig många högre officerare. De krävde inte samma disciplin. En gång frestades jag att trotsa en av de så kallade ”stridisarna.”

Jag sa till mina kompisar:


"Se nu kommer den där stridisen därborta, vi hälsar inte på´n."


Detta gick naturligtvis inte an. Vi blev genast stoppade och kommenderades att gå tillbaka och visa hur soldater gör när de möter ett befäl. Mina kamrater blev naturligtvis rädda för repressalier och åtlydde genast det de blivit befallda att göra. Jag var på trotsigt humör, därför att jag inte ville under- ordna mig och därför att jag tyckte illa om karlen. De andra fick gå men jag fick komma fram till den rosenrasande furiren och tala om varför jag inte åtlydde hans order.


"Vet ni att ni kan bli arresterad för det här?"

skrek han

"Jo visst vet jag dä, men va ska dä tjäna till? Inte blir jag väl bättre av dä!"

"Ni får gå, men gör inte om det här, det kan stå Er dyrt, kom ihåg det! "

Hans tonläge var nästan uppe i falsett. Om jag hade varit kvar i den grundläggande rekrytutbildning hade jag säkert fått något slags straffexcersis, vilket var rätt så vanligt, men jag slapp detta. Jag var ju telefonist och mitt uppdrag var ju att försvara Sverige från en luftförsvarscentral. Vi hade inte längre något att göra med rekryterna, men vi bodde ju på kasernområdet förstås.


Redan från början av min rekrytutbildning var jag på det klara med att jag inte passade som värnpliktig soldat. Jag var redan då en övertygad pacifist och kände mig mycket illa till mods vid tanken att behöva skjuta en människa om det blir krig. Det var faktiskt min far som övertalade mig till att inte vägra vapen med motiveringen att det skulle bli en längre tids tjänstgöring. När det några år senare kom en inkallelse till repetitionstjänstgöring så kände jag att tiden var mogen till att fatta det beslut jag länge hade tänkt. Jag lade in en ansökan om vapenfri tjänst, trots att jag redan gjort min värnplikt. Jag blev kallad till en präst, som skulle intyga att jag hade särskilda skäl för mitt beslut. Vi bodde vid den tiden i Nybro. Där fanns en stor fabrik med många anställda. Jag fick nu följande fråga:

"Vad skulle du göra om du blir ställd som beväpnad vakt på taket till den fabrik som har många anställda och du ser fienden komma utrustad med en handgranat som skulle få fabriken att explodera. Om du då hade möjligheten att förhindra detta genom att skjuta mannen och därmed rädda dem som du blivit satt att bevaka. Vad skulle du då göra?"

För många skulle en sådan fråga vara svår att besvara, men för mig fanns det bara ett självklart svar, som jag hoppade skulle vara accepterat. Jag svarade så här:

"Det är av denna anledning, som jag har fattat mitt beslut

att vägra bära vapen. Jag vill inte hamna i en liknande situation, där man blir tvungen att skjuta människor. Kanske det finns andra uppgifter för mig som vapenfri tjänstepliktig.

Mitt svar godkändes och senare kom en kallelse till tjänstgöring. Det var den 1 oktober 1966 som jag blev uttagen för utbildning till brandtjänst vid Räddningsskolan i Rosersberg. Från och med denna tid var jag vapenfri tjänstepliktig, men utbildningen till brandtjänst blev uppskjuten Anledningen var att jag hade svåra allergi och astmabesvär och när jag flera år senare fick behandling vid Kolmårds-sjukhuset, så ansåg läkaren där att jag inte var lämplig till sådan tjänstgöring över huvud taget. Han sa att han skulle skriva ett intyg till myndigheten och begära frikallelse för mig. Så blev det Läkaren skrev intyget och jag blev frikallad enligt beslut ifrån Östra värnpliktskontoret den 24/10 1972.

Värnpliktslagen (VL) föreskriver i 3 § att den som till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst skall frikallas från värnpliktens fullgörande. Beslut om frikallelse fattas av inskrivningsnämnd.


Men låt oss nu vända tillbaka till det händelserika året 1963 då jag var inskriven vid F13 i Norrköping.

Farmareflickan.

En dag när jag var fri ifrån min militärtjänst fick jag låna bilen som tillhörde Iris. Jag skulle då besöka min bror Roland. Han bodde då med sin fru Ingegerd i Brenäskapellet, där han en kort tid var evangelist i den lilla gruppen, en utpost till Filadelfiaförsamlingen i Katrineholm. Det skulle bli bönemöte i ett hem på kvällen, och Roland sa till mig att det skulle komma en snygg tjej, som jag skulle lägga märke till. Han sa lite skämtsamt att henne skulle han fria till om han inte vore gift. "Lägg av, Roland. Du tror väl inte att jag bryr mig om tjejer. Inte tjejer som kommer här ifrån i alla fall."

Detta var naturligtvis inte sant. I själva verket blev jag nu särskilt uppmärksam på flickan, som skulle vara med den kvällen. Hon kom och jag vet inte om det berodde på vad Roland sagt men jag fäste mig vid henne direkt. Hennes naturliga, genuint enkla och friska charm gav näring åt min längtan. Vilken härlig kvinna,

tänkte jag. Henne skulle jag verkligen vilja veta lite mer om. Jag försökte dölja mina känslor, fattas bara annat. Där på bönemötet kände alla varandra och jag blev presenterad för dem. Där fanns en varm och innerlig gemenskap mellan dessa troende vänner och jag kände mig hemma i denna atmosfär. Till min stora lycka fick jag veta att flickan bodde åt samma håll, som jag skulle köra den kvällen.

"Du kan få åka med mig om du vill",

slank det ur mig.

"Ja, tack, jag åker gärna med dig Rolf" Jag trodde inte att jag hörde jag rätt. Ville hon åka med mig?"

"Då får du köra försiktigt, för vi är rädda om Ulla-Britt förstår du,"

sa de till mig. Jag hörde knappt vad de sa. Ville bara att hon skulle vara intresserad av mig, men vågade knappast att hoppas.

Kan man bli kär vid första ögonkastet, eller krävs det en längre tids bekantskap för att kärleken skall spira? Det fanns något mellan oss, som inte går att förklara på annat sätt än det som beskrives i Ordspråksbokens 30:nde kapitel och 18:nde vers:

”Tre ting är mig för underbara, ja fyra finns, som jag inte kan spåra: örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.”

Vi visste ju egentligen väldigt lite om varandra på det här stadiet. Det var bara känslorna som porlade inom oss med en hemlighetsfull kraft. Framtiden skulle visa oss om det vi upplevde var mera en en förälskelse. Vi lovade varandra att träffas i hemlighet. Fastän vi nyss blivit bekanta, kändes det som om vi länge varit vänner. Det var svårt att skiljas, men vi bestämde att det inte skulle dröja så länge förrän vi fick se varandra igen.


Var det Gud som sett till oss och som visste att vi behövde varandra? Ulla-Britt, Margareta blev från den dagen min älskade vän. En gosse hade dragit ut ifrån staden upp till skogsbygden och där hade vunnit en farmareflickas hjärta. "Var det sant, eller var det en dröm? Kunde vi verkligen passa ihop, vi som kom från så skilda miljöer? Vad hade vi gemensamt? Först av allt vår kristna tro. Den som vi burit med oss från det vi var små barn. Dessutom hade vi en gemensam längtan efter ett eget hem. Vid den tanken blev jag rädd. Vad hade jag att erbjuda, jag som den senaste tiden varit en fattig evangelist, och knappt kunnat försörja mig själv? Hur skulle jag då kunna försörja även en kvinna med min lilla lön? Det skulle nog dröja ett bra tag innan något sådant kunde hända. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle hända efter min värnpliktstjänstgöring vid F 13. Allt var ett oskrivet blad, men jag litade på Guds löfte i Jeremia 31:9

”Men jag skall leda dem där de gå bedjande fram.”

Jag bad till Gud:

”Herre led mig och låt mig få veta din väg.”

Jag ställde frågan:

”Vad vill du Gud med vårt liv?”

Nu var det inte bara mig det gällde, utan oss.. Det var vi som behövde särskild ledning Jag bad till och med om tecken. Han gav mig svar. Jag skulle få se om jag tog det steg Gud ville visa mig. Jag planerade att gå på höstens bibelskola, men än så länge var jag kvar på F13. När jag var ledig, så hälsade jag på hemma hos Ulla-Britt, farmare-flickan från Axsjöviks gård i Skedevi socken.


Ville hon inte, eller ville hon kanske?

Tidigt en morgon när hon gick för att hämta korna i hagen kom mor Kerstin ensam till ladugården för att förbereda så att korna kunde komma för att mjölkas. Fader Herman var sjuk och låg till sängs, så nu fick kvinnorna reda sig själva så gott de kunde. Plötsligt fick Kerstin se att en av de stora tjurarna stod lös i sitt bås och hade vänt sig åt fel håll. Hon blev förskräckt med tanke på vad som kunde hända när korna kom. Ingen hade hon som kunde hjälpa henne att få fast tjuren, så hon måste själv försöka och det måste gå fort, innan korna kom. Hon måste omedelbart få fast tjuren, som hade krupit ur sitt bindsle. Med uppbjudande av alla sina krafter lyckades hon med stor ansträngning till sist få fast tjuren. Hon begrep inte varför det dröjde så länge. Korna borde ha varit här nu, tänkte hon, men hon var enbart tacksam att de inte kommit i tid, för då hade det utbrutit kalabalik i ladugården.

Under tiden som detta hände hade Ulla-Britt kommit till hagen, men var fanns korna? De brukade ju alltid stå där juverstinna, råmande och väntande.

suckade Ulla-Britt Efter en stund fick hon se att de hade gått längst bort i hagen. Hon fick gå en bra bit innan hon kunde samla ihop korna.

Plötsligt fick hon se ett lodjur komma springande i hagen. Hon blev rädd, men hade svårt att tro att det var sant det hon såg. Det hörde ju inte till det vanliga, att få se ett lodjur, eftersom de är så skygga. Paralyserad stod hon en lång stund och såg hur lodjuret försvann in i skogen. Det här var ingen vanlig dag tänkte Ulla-Britt. Först korna som hade gått så långt bort i hagen och så detta med lodjuret.

sade hon och berättade vad som hänt. Ja, detta var verkligen inte en vanlig dag vid Axsjövik.

Familjen i Axsjövik

Fader Herman var en riktig odalman, som övertagit gården efter sin far.

sa han med varm och trygg stämma och jag kände att han menade det. Vilken härlig gård det är, och vilka goda och strävsamma människor. Mor Kerstin är barnfödd i granngården Stora Nybygget. Ulla-Britts bror Jan-Olof är fyra år yngre. Hela familjen är engagerad i lantbruket. Det är tidiga morgnar och ofta ganska sena kvällar och alla har mycket att göra, ute på åkrarna, i ladugården och inne i huset. Ulla-Britt är en ansvarsfull piga i hemmet och har mycket att bestyra även i ladugården. Jag är mycket imponerad av hennes manhaftiga kroppsstyrka. Allting går så geschwint för henne. Här kommer jag från stan och skall förhoppningsvis erövra denna kvinna och föra bort henne, som ett segerbyte, från den plats där hon funnits från sin barndom, eller kanske som en Törnrosaprins, som för bort sin prinsessa ifrån hennes långa fångenskap. Ja, ja, vem vet vad hon kommer att tycka, och om detta någonsin kommer att ske? Jag bara väntar otåligt att arbetsdagen ska gå mot sitt slut, så att vi får lite tid över för varandra.


Det är sommarkväll och Ulla-Britt föreslår att vi tar en promenad på ägorna. Vi går vägen upp emot Kupan, ett litet ställe som hör till gården knappt en kilometer bort. Där bor en mycket originell kvinna. Hon heter Sima och behärskar hjälpligt det svenska språket. Hon har kommit som flykting och vandrat den långa vägen från Ryssland, under kriget. Sima har en gris som husdjur. Ulla-Britt berättar att hon blivit bjuden på en soppa bestående av ingredienser som inte alls passar ihop, till exempel, ägg, potatis och sillbitar i en salig blandning.

säger hon och ler mot mig.

Det börjar skymma. Jag drar lite i Ulla-Britt. Vi måste få tid för varandra nu. Vi tar farväl av Sima. Smultronplockningen får vänta, men vi tar några bär i handen och luktar först innan vi äter upp de ljuvliga bären. Så går vi vägen tillbaka hand i hand. Vi stannar flera gånger, kramar och kysser varandra, som om vi aldrig fått nog.

En orolig tanke plågar mig.

”Tänk om jag inlett ett förhållande som jag inte mäktar att reda upp.” Vågar jag lita på att den våg av kärlek som finns i våra kroppar, är känslor som ska kunna hålla livet ut, eller är det bara en kort kärleksaffär? "

Med facit i handen vet jag att vägen var utstakad, men vad visste vi just då om våra liv. Vi hade ju känt varandra bara en kort tid och vi levde under förälskelsens tid. Våra kroppar längtade, men vi måste låta förståndet segra över känslan.

Vi går förbi ladugården. Jag tycker faktiskt om ladugårdslukten eftersom den passar in i den lantliga idyllen. Inte enbart idyll, tänker jag. I alla fall inte för den som måste gå upp tidigt på morgnarna och ut till ett hårt arbete. Här finns inga latmaskar. Alla tycks ha något att göra och det sjuder av liv från morgon och till kväll.

Mor Kerstin har inte hunnit gå till vila. Hon styr en del i köket och frågar om vi är hungriga. Hon har gjort i ordning några mackor och lite thé och det smakar verkligen bra efter promenaden.

Vi tackar mor Kerstin och säger Godnatt! Vilken underbar mamma hon är.

Så sitter vi där vid brasan utan att säga särskilt mycket. Vi kryper tätt intill varandra och kramar och kysser varandra lidelsefullt. Så här är det att vara förälskad, tänker jag.


Tiden går och jag känner mig mer och mer hemma på gården. Lite tafatt försöker jag hjälpa till. En gång vid höbärgningen när jag står vid transportbandet och försöker hänga med i tempot ursäktar jag mig och säger uppgivet:

Jag anar vad fader Herman tänker, men han skrattar godmodigt och svarar vänligt:

Så sant nån bonne lär jag aldrig kunna bli, det förstår jag. Det är tur att det finns en son på går´n, som kan ta över och som redan nu i viss mån är mitt uppe i en strävsam vardag, ute på åkrar och i skogen. Både Herman och Jan-Olof är jägare och i salen hänger det troféer på väggarna. Där hänger också fina diplom för välskött lantbruk. Jag börjar nu förstå att Axsjövik är en mönstergård, välskött först av Hermans far Albert och nu av Herman. Det märks också att Jan-Olof kommer att bli en skicklig efterträdare till sin far.


Ur Katrineholmskuriren 11 januari 1967:

”Svensk mästarinna vid Axsjövik producerade 443 kg smör-fett på ett år. I ladugården vid Axsjövik i Skedevi står en duktig kossa 165 Ketty. Hon var svensk mästarinna åren 1964- 1965, d.v.s. Sveriges bästa jerseyko. Hon är en av Axsjöviks 38 mjölkkor. Gårdens hela besättning består av 89 djur. Lantbrukare Herman Andersson övergick till djuruppfödning och mjölkproduktion i början på 50-talet. Jerseykon befanns vara mycket lämplig, ett utpräglat mjölkdjur som hon är. En jerseyko producerar inte sällan fler kg. smörfett per år än sin egen kropps-vikt.

Hr Andersson har under de tre senaste åren arbetat med att bygga om och bygga till ekonomihuset och införa moderniseringar, som underlättar arbetet. I vinter räknar han med att kunna sköta gården själv tillsammans med sin maka.”

Vid denna tid hade Ulla-Britt och jag varit gifta i två år. När vi kom hem till Axsjövik så beundrade jag de moderniseringar som gjorts. Herman svarade då lite ironiskt men med glimten i ögat:

"Det var ju nödvändigt eftersom du tog pigan ifrån oss."

Det måste ha varit kärlek och längtan till något annat än lantbruk och slit, tänkte jag, som fick Ulla-Britt att följa mig, fattig och enkel evangelist, utan några som helst förutsättningar till hög materiell levnadsstandard. Eller var det Guds ledning?


Ur NT-ÖD onsdagen den 16 april 1969:

”Sedan två år tillbaka har Herman Andersson arbetat med att korsa den franska köttrasen Charolais med jersey Försöken har hittills gett ett mycket gott resultat. Något som bland annat kan ses i form av en mycket vacker vit ungtjur fallen efter en jerseyko och charolaistjur. Herman Andersson visar stolt upp några bilder på de lyckade avelsdjuren. Avelsdjur som lagt grunden till en av landets förnämsta jerseybesättningar.”


Förlovning, vigsel och min tid som Evangelist i Norrköping

Den 12 maj 1964 köpte vi ringar och förlovade oss, trots att vi inte visste särskilt mycket hur vi skulle få möjlighet att bilda ett eget hem. Ulla-Britt var 21 år och jag var 22. Jag hade avslutat min värnpliktstjänstgöring året före och blivit kallad till evangelist i min hemförsamling,


Innan jag reste till Stockholm, hösten 1963 för att åter igen vara med på Filadelfiaförsamlingens bibelskola hade jag brottats med kallelsen för att få visshet om det var rätt att jag skulle ägna mig åt detta. Jag bad till Gud om tre tecken. Det första tecknet jag bad om var att jag skulle få en kallelse från någon församling innan jag reste till Bibelskolan. När detta tecken uppfylldes, tänkte jag att jag bett till Gud om något alldeles för enkelt, så jag bad ännu en gång till Gud om att inom den närmaste tiden få föra någon fram till frälsning. Inte lång tid därefter fick jag böja mina knän tillsammans med en man som ville bli frälst. Jag skäms över att jag inte var nöjd med dessa tecken. Jag dristade mig till att be till Gud om ett tredje tecken. Jag bad:

"Herre, du vet att jag behöver få veta om det är din vilja att jag skall ge all min tid till att tjäna dig som evangelist. Om du vill det, låt mig då få se någon av mina värnpliktskamrater bli frälst."

Nu tyckte jag att jag bett till Gud om något alldeles för svårt, men jag var i ett desperat behov av att få fullständig visshet om min kallelses äkthet.

"Skulle Gud kunna uppfylla detta tredje tecken?"


Under min värnplikt mötte jag Hans-Åke och han ”muckade” några månader före mig och skulle därefter fara tillbaka till Stockholm, där han hade sitt arbete. Jag berättade för honom att jag skulle resa till Stockholm några månader senare och vara med på Bibelskolan i Filadelfiakyrkan. En oktoberkväll mötte jag honom där. Han hade varit med på mötet och nu ville han träffa mig. Vi bestämde oss för att gå till ett konditori på stan. Hans-Åke berättade om hur han den senaste tiden blivit intresserad av Jesus. Han hade träffat en flicka i en kyrka utanför Stockholm. Efter att han berättat om sina framsteg på trons väg, så ställde jag frågan:

"Tror du att Jesus är din Herre Hans-Åke?"

"Javisst gör jag det,"

svarade han. Det verkade nästan som om han tyckte att detta var självklart.

"Tror du att han har dött och uppstått för din skull?"

Synbart rörd av min fråga så svarade han:

"Jaa, det gör jag!"

"Hans-Åke, då kan jag tala om för dig att du är frälst! Det står ju i Bibeln att ”Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda så blir du frälst."

Några veckor senare fick jag ett brev från honom där han skrev att han aldrig skulle glömma den kvällen då vi skildes åt vid tunnelbanestationen och han förstått att han nu var frälst. Nu var han med och sjöng i kören i den kyrka som flickvännen tillhörde. När jag några år senare fick kontakt med honom fick jag veta att han var frälst och bevarad.

Det finns ingenting som är så säkert, som att just en sådan bön är efter Guds vilja, eftersom han vill att alla människor ska bli frälsta, räddade. Kom ihåg att Jesus finns bara en bön bort ifrån Dig.

Efter Bibelskolan i Stockholm började jag som evangelist och medarbetare i min hemförsamling i Norrköping. Pastor Lennart Magnusson var föreståndare och så var det Sångarpastorn Ingvar Nilsson och Evangelisten Margareta Komstadius. Tillsammans var vi ett team som var anställda. Detta var helt i linje med den typ av predikantutbildning som fanns i Pingstförsamlingarna just vid denna tid. Man skulle få gå vid sidan av en pastor för att lära sig hur församlingsarbetet fungerar. Så fick jag göra i cirka åtta års tid, vid sidan av andra pastorer och jag tror att en sådan utbildning om den fungerar kan vara lika bra som någon annan teologisk utbildning. De flesta pingstpredikanter i min generation vet inte om någon annan predikantutbildning.


Uppgifterna för mig var mycket omväxlande: Sång och musik, barn och ungdomsarbete, lägerverksamhet, predikan och sjukbesök. Jag sjöng mycket tillsammans med Ingvar Nilsson, som redan då var välkänd sångare. Vi gjorde dessutom ett par grammofoninspelningar där jag fick vara med som duett och kvartettsångare.


Vilken förmån det var och vilket stort förtroende jag fick när jag fick tjäna Gud i min egen hemförsamling och i kretsen av de män, som jag hade sådan respekt för och som jag under min uppväxt sett upp till. Jag ser mig själv på ett tidningsurklipp från år 1965 tillsammans med pastor Lennart Magnusson och de äldstebröder som då ännu levde och var verksamma. David Holmberg, Robert Pettersson, Harald Lantz, Nils Lindroth, David Skoog, Edvin Hermansson, Bert Wåhlberg, Per Nord, Helge Jonsson, Folke Jidefur och Ingvar Nilsson. Dessa kära bröder är nu hemma hos Herren.

Jag fick vara med om en händelserik period i församlingens omfattande verksamhet. En av många uppgifter var att evangelisera på stadens gator och besök i hemmen med tidningen Evangeli Härold. Jag fick många fina samtal och värdefulla kontakter. Det var öppet att tala om Jesus med människor på stan. En annan uppgift var också att i eftermötena i kyrkan, hälsa på mötesdeltagare och söka kontakt med frälsningslängtande människor. Ett förtroendefullt uppdrag


Församlingen ordnade så att jag fick hyra en lägenhet på Petter Swartzgatan 13 i Norrköping bestående av ett rum och kokvrå. Även om mina förutsättningar inte var särskilt stora för att erbjuda ett hem gemensamt med Ulla-Britt, så fanns tanken där. Var detta möjligt? Både Ulla-Britt och jag längtade intensivt efter att få börja ett liv gemensamt och vi trodde på att Gud hade en gemensam plan för oss båda när det gällde att få tjäna Gud tillsammans.


Efter ett års tid i Norrköping fick jag en kallelse ifrån Filadelfiaförsamlingen i Mönsterås. Jag hade tidigare varit där och haft möten med sång och predikan och Gud hade välsignat oss med sin Andes närvaro.


Mönsterås den 9/10 1964 Min älskade broder! Frid!

Återkommer nu till vårt samtal häromdagen och vill på detta sätt meddela Dig Filadelfiaförsamlingens i Mönsterås beslut att kalla Dig till Guds, församlingens och min medarbetare på vårt fält. Du fick en öppen dörr ibland oss i somras och vi hälsar det med glädje om Du vill svara ja på vår kallelse. Du får ta det under prövning och vi är tacksamma att så snart Du kan få höra ifrån Dig. Gud välsigne Dig, Rolf!

Vi har just nu bibelstudievecka med broder Bernhard Wiberg, Eksjö, som lärare. Det är härligt och friskt i anden, vi väntar stora ting av Herren. Syster Bergström som kom på söndagskvällen när Du var här, är bevarad och likaså broder Verner. Den sistnämnde har dock inte fått församlingstanken klar varför han åker omkring lite överallt på möten, men det är ju det förnämsta att han är frälst. Vi bad för en syster söndagen därpå också, men hon har det mera kampigt. Vi väntar dock på ett verkligt genombrott där också. Så har vi en dopanmälan, det är en syster, som varit frälst i halvtannat år och som nu vill införlivas med församlingen. Så Gud verkar och vi får vara med! Så är Du varmt hälsad ifrån församlingen, min familj och mig själv. Din broder i nåden! Bror Skeppner.


Jag kände mig inte mogen att efter så kort tid bryta upp från min hemförsamling. Jag skulle få ta det under prövning, skrev broder Skeppner. Ja det var så man skulle göra och det var så jag gjorde, men när jag prövade kallelsen och bad att Gud skulle visa mig vilket svar jag skulle ge, så var jag övertygad om att trots det stora förtroende som församlingen gett mig, så var jag tvungen att tacka nej.


Vi gifter oss

År 1965 den 17 april var det påskafton. Då firade vi vårt bröllop i det lilla Brenäskapellet. Många hade infunnit sig från både när och fjärran och det var alldeles fullt av människor i kapellet. Ulla-Britts farbror, Natanael Claesson som då var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Virserum var vigselförrättare, pianist var musikstuderanden Ingemar Derneborg och solist var pastor Ingvar Nilsson Brudnäbbar var Ulla-Britts kusin Ewa Claesson och min systerdotter Lena Wennberg. Bröllopsvärdar var Lantbrukarparet Vera och Göran Göransson.


Till tonerna av "En bröllopsdag på Trollhaugen" av Edvard Grieg spelade Ingemar Derneborg på pianot när jag tågade in med min strålande brud vid min sida i det lilla Brenäskapellet.


Evangelisterna Elsie Gustafsson och Linnéa Nilsson hade lagt ner ett enormt arbete på att smycka kapellet. Det var verkligen fest och glädje. Jag glömmer aldrig min käre svärfar Herman, som kom ut till oss före intåget. Med tårar i ögonen tog han sina båda händer och lade dem på oss och så sa han uttrycktsfullt:

Det kändes nästan patriarkaliskt på något vis.


Bröllopsfesten med släkt och vänner firades på Privathemmets pensionat i Katrineholm..

Annandag påsk hade mina svärföräldrar inbjudit den lilla Brenäsgruppen till fest i Axsjövik. Ja allt var så storslaget man någonsin kunnat önska sig. Min svärfar hade sagt märkbart rörd i sitt tal till oss:

"Ni glömmer väl inte bort oss här uppe i skogen."


Nu skulle vi börja ett nytt liv tillsammans som man och hustru. Det var helt enkelt ofattbart. Jag hade fått en hjälp vid min sida, som på allt sätt ville dela min kallelse och mitt uppdrag som en Herrens tjänare.